Elinluovutustahto kannattaa kertoa läheisille ja kirjata paperille
Muutos on herättänyt keskustelua muun muassa siitä, miten elinsiirron voi kieltää.
Yhtä ainoaa virallista tai oikeaa tapaa elinluovutustahdon ilmaisemiseen ei ole. Tärkeintä on, että se on tiedossa. Oman elinluovutustahtonsa voi ilmaista esimerkiksi kirjaamalla sen vapaamuotoisesti paperille ja kertomalla siitä lähiomaisille tai muille läheisille.
Vielä ei ole olemassa valtakunnallista sähköistä potilastietoarkistoa, johon elinluovutustahdon voisi tallentaa. Terveydenhuollon henkilöstöä voi pyytää tallentamaan se terveysaseman tai sairaalan potilastietojärjestelmiin. Tieto ei kuitenkaan näin välity kaikille terveysasemille, joten oma elinluovutustahto kannattaa silti kirjata paperille ja kertoa omaisille ja läheisille.
Sosiaali- ja terveysministeriö on kerännyt verkkosivuille www.elinluovutustahto.fi yleisimpiä elinluovutukseen liittyviä kysymyksiä ja vastauksia. Sivulta löytyy myös esimerkki elinluovutustahdon ilmaisemisesta.
Henkilön eläessään ilmaisemaa näkemystä on aina noudatettava
Jokaisella on oikeus itse päättää, haluaako kuolemansa jälkeen luovuttaa elimensä toisen ihmisen hoitoa varten. Jos vainajalla ei ole esimerkiksi elinluovutuskorttia, kysytään tietoja vainajan mielipiteestä hänen omaisiltaan. Omainen ei voi enää kieltää kuolleen omaisensa elinten luovutusta omaan tahtoonsa vedoten. Jos omainen tietää, että vainaja on elinaikanaan vastustanut luovutusta, elinluovutusta ei tehdä. Henkilön eläessään ilmaisemaa näkemystä on aina noudatettava.
Milloin omaisen tahto ratkaisee?
Jos alaikäinen vainaja ei iän tai kehitystasonsa vuoksi ole kyennyt muodostamaan käsitystä elinluovutustahdostaan, ei elinsiirtoa saa tehdä ilman huoltajan suostumusta. Elinsiirtoon tarvitaan omaisen tai muun läheisen suostumus myös silloin kun täysi-ikäinen ei esimerkiksi mielenterveyden häiriön tai sairauden vuoksi ole kyennyt muodostamaan käsitystään asiasta.
Kaikki vainajat eivät sovi elinluovuttajiksi
Vain murto-osa vainajista sopii elinluovuttajiksi. Elinluovuttajan pitää olla aivokuollut, mikä tarkoittaa, että vainajan aivotoiminnot ovat pysyvästi loppuneet. Aivokuolemaan saattaa johtaa kallovamma tai kallonsisäinen verenvuoto.
Vainajan sopivuus elinluovuttajaksi arvioidaan elinsiirtoyksikön tarkemman arvion perusteella. Ikä ei ole este elinluovutukselle.
Lisätietoja
Lääkintöneuvos Raija Asola, p. 09 160 73901, etunimi.sukunimi@stm.fi
Berätta för dina anhöriga om din donationsvilja och anteckna den på papper
Lagen om organdonationer ändrades 1.8.2010. Tidigare måste man av en anhörig få tillstånd till organdonation om den avlidne inte hade ett donationskort. Nu kan transplantation genomföras om man inte känner till eller om det inte finns anledning att anta att den avlidne under sin livstid hade motsatt sig ingreppet. Ändringen har väckt mycket debatt om bland annat hur man kan förbjuda transplantation.
Det finns inte något officiellt eller rätt sätt att uttrycka sin donationsvilja. Det viktigaste är att någon har vetskap om din donationsvilja. Man kan uttrycka sin donationsvilja till exempel genom att fritt formulera den på ett papper och genom att berätta om den för sina anhöriga eller andra närstående.
Det finns inte ännu något nationellt elektroniskt arkiv för patientinformation där man kan spara sin donationsvilja. Man kan be hälsovårdspersonalen att anteckna ens donationsvilja i hälsostationens eller sjukhusets eget system för patientinformation. Då förmedlas dock inte informationen till alla hälsostationer och därför är det bra att berätta om sin donationsvilja för sina anhöriga och närstående.
Social- och hälsovårdsministeriet har samlat de mest förekommande frågorna och svaren kring organdonation på sin webbplats. Där finns också ett exempel på hur man kan uttrycka sin donationsvilja.
Den inställning en person uttryckt under sin livstid ska iakttas
Var och en har rätt att bestämma om sina organ får doneras för vård av en annan människa. Om den avlidne till exempel inte har ett donationskort frågar hälsovårdspersonalen de anhöriga om den avlidnes inställning till donation. En anhörig kan inte på basis av sin egen vilja förbjuda donation av organ från en avliden person. Om en anhörig känner till att den avlidne under sin livstid hade motsatt sig organdonation kan donationen inte genomföras. Den inställning en person uttryckt under sin livstid ska iakttas.
När är den anhörigas vilja avgörande?
Om en minderårig avliden på grund av sin ålder eller utvecklingsnivå inte kunnat bilda sig en uppfattning om sin donationsvilja kan transplantationen inte genomföras utan vårdnadshavarens samtycke. Samtycke av en anhörig eller annan närstående person behövs också när en myndig avliden till exempel på grund av mental störning eller sjukdom inte kunnat bilda sig en uppfattning om organdonation.
Alla avlidna är inte lämpliga givare
Endast en bråkdel av de avlidna är lämpliga givare. En givare måste vara hjärndöd vilket betyder att hjärnfunktionerna oåterkalleligt har upphört. Skallskada eller intrakraniell blödning kan leda till hjärndöd.
Den avlidnes lämplighet som givare bedöms på basis av en närmare utredning som genomförs av transplantationsenheten. Åldern är inte något hinder för organdonation.
Ytterligare information
Medicinalrådet Raija Asola, tfn 09 160 73901, fornamn.efternamn@stm.fi
