Kehitysvammapalvelut vuonna 2004
Julkaisutiedosto
Selvityksen perusteella arvioidaan, että Suomessa oli noin 35
000 kehitysvammaista henkilöä, joista kehitysvammaisten
erityishuollon palveluja käytti 27 000 henkilöä vuonna 2004. Osa
erityishuollon palveluihin oikeutetuista tuli toimeen muiden
palvelujen turvin ja osa ei halunnut käyttää erityishuollon
palveluja. Kehitysvammaisten erityishuollon palveluja käyttäneiden
osuus väestöstä oli koko maassa 0,52 %. Osuus vaihteli eri puolilla
maata 0,32 - 0,83 %:n välillä. Palvelujen käyttäjien osuus oli
suurin kouluikäisten ryhmässä (0,67 %). Koko maan erityishuollon
palveluja käyttävistä asui omaistensa kanssa 12 500 henkilöä (47
%). Omaisten kanssa asuvista puolet oli lapsia tai nuoria ja puolet
oli täyttänyt 18 vuotta. Erityishuollon asumispalvelujen piirissä
oli noin 7 500 henkilöä (28 %) ja laitoshoidossa 2 700 (10 %)
henkilöä. Itsenäisesti asuvia aikuisia kehitysvammaisia oli 3 300
henkilöä (12 %) ja perhehoidossa oli noin 1 000 kehitysvammaista
henkilöä.
Kehitysvammaisten erityishuollon palvelujen nettokustannukset kunnille olivat noin 480 milj. euroa vuonna 2004. Kolme suurinta palvelukokonaisuutta olivat asumispalvelut 185 milj. euroa (40 %), laitospalvelut 161 milj. euroa (34 %) sekä työ- ja päivätoiminta 94 milj. euroa (20 %). Erityishuollon kustannukset olivat keskimäärin 17 800 euroa asiakasta kohti vuodessa. Kustannukset vaihtelivat lääneittäin Oulun läänin 11 800 euron ja Etelä-Suomen läänin 21 800 euron välillä. Nettokustannuksilla mitaten kunnat tuottivat itse 32 % erityishuollon palveluista ja hankkivat 68 % ostopalveluna. Erityishuoltopiirien osuus ostopalveluista oli 48 % ja muiden palveluntuottajien (yritykset, säätiöt, järjestöt) osuus oli 20 %. Kunnat ovat ottaneet aiempaa suuremman roolin asumispalveluiden sekä työ- ja päivätoiminnan tuottajina ja lisänneet näiden palvelujen hankkimista muilta palvelujen tuottajilta. Kuntien, erityishuoltopiirien ja muiden tuottajien työnjako vaihtelee suuresti eri puolilla maata.
Kehitysvammaisten henkilöiden sosiaali- ja terveydenhuollon palveluja järjestetään useiden eri lakien perusteella. Periaatteena palvelujen järjestämisessä on yleislakien ensisijaisuus. Valtaosa kehitysvammaisten henkilöiden sosiaalipalveluista kuitenkin tuotetaan kehitysvammalain perusteella. Joka neljäs kehitysvammainen henkilö käytti myös vammaispalvelulain mukaisia palveluja. Kustannukset näistä palveluista olivat vajaat 20 milj. euroa. Yleisistä sosiaalipalveluista kehitysvammaiset henkilöt käyttivät eniten omaishoidon tukea, jonka piirissä oli noin 4 500 kehitysvammaista asiakasta. Kustannukset omaishoidon tuesta olivat n. 15 milj. euroa.
Kuntien vastauksista ilmenee tarve selkeyttää nykyistä lainsäädäntöä. Vaikka yleislakien ensisijaisuudesta vallitsee yksimielisyys, käytännössä joudutaan usein toimimaan erityislakien perusteella. Tästä voi seurata päällekkäistä työtä, jouduttaessa työskentelemään monen lain säännösten perusteella, samoin kuin asiakkaiden epätasa-arvoa eri puolilla maata.
Suuri osa kunnista piti kehitysvammaisten henkilöiden saamia palveluja parempina tai vähintään yhtä hyvinä kuin muiden asiakasryhmien palveluja. Asumispalvelut ja tilapäishoidon kehittäminen ovat suurimmat yksittäiset kehittämistä vaativat palvelut.
Aila Kumpulainen. Kehitysvammapalvelut vuonna 2004. Helsinki
2007. 137 sivua.
Sosiaalija terveysministeriön selvityksiä 2007:30
ISSN 1236-2115
ISBN 978-952-00-2356-0 (nid.), ISBN 978-952-00-2357-7
(PDF)
| URN | http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-00-2357-7 |
Julkaisutiedosto Julkaisun tiivistelmä
Aila Kumpulainen. Tjänster för utvecklingsstörda personer år 2004. Helsingfors 2007. 137 sidor. (Social- och hälsovårdsministeriets rapporter1236-2115, 2007:30) ISBN 978-952-00-2356-0 (inh.), ISBN 978-952-00-2357-7 (PDF)
Enligt utredningen fanns uppskattningsvis ca 35 000 utvecklingsstörda personer i Finland, varav 27 000 utnyttjade tjänster inom specialomsorgen om utvecklingsstörda år 2004. En del av de personer som var berättigade till tjänsterna inom specialomsorgen klarade sig med andra tjänster och andra ville inte utnyttja tjänsterna inom specialomsorgen. Andelen personer som utnyttjade tjänster inom specialomsorgen var 0,52 % av befolkningen i hela landet. Andelen varierade mellan 0,32– 0,83 % i olika delar av landet. Andelen personer som utnyttjade tjänsterna var störst i gruppen i skolåldern (0,67 %). I hela landet bodde 12 500 personer (47 %) av de personer som utnyttjade tjänsterna inom specialomsorgen hos sina anhöriga. Hälften av dem som bodde hos sina anhöriga var barn eller unga och hälften hade fyllt 18 år. Cirka 7 500 personer (28 %) omfattades av boendeservice inom specialomsorgen och 2 700 (10 %) personer var i institutionsvård. Antalet utvecklingsstörda vuxna personer som bodde självständigt uppgick till 3 300 personer (12 %) och ca 1 000 utvecklingsstörda personer befann sig inom familjevård.
Kommunernas nettokostnader för tjänsterna inom specialomsorgen om utvecklingsstörda var ca 480 miljoner euro år 2004. De tre största servicehelheterna var boendeservice 185 miljoner euro (40 %), institutionstjänster 161 miljoner euro (34 %) samt arbets- och dagverksamhet 94 miljoner euro (20 %). Kostnaderna för tjänsterna inom specialomsorgen var i genomsnitt 17 800 euro per klient och år. Kostnaderna varierade länsvis mellan 11 800 euro i Uleåborgs län till 21 800 euro i Södra Finlands län. Mätt som nettokostnader producerade kommunerna själva 32 % av tjänsterna inom specialomsorgen och anskaffade 68 % i form av köpta tjänster. Specialomsorgsdistriktens andel av de köpta tjänsterna var 48 % och övriga serviceproducenters (företag, stiftelser, organisationer) 20 %. Kommunerna har tagit på sig en större roll än tidigare som producenter av boendeservice samt arbets- och dagverksamhet och ökat anskaffningen av dessa tjänster från övriga serviceproducenter. Arbetsfördelningen mellan kommuner, specialomsorgsdistrikt och övriga producenter varierar stort i landets olika delar.
Social- och hälsovårdstjänster för utvecklingsstörda personer ordnas med stöd av flera olika lagar. Principen för ordnandet av tjänsterna är att de allmänna lagarna kommer i första hand. En majoritet av de sociala tjänsterna för utvecklingsstörda personer produceras ändå med stöd av lagen om utvecklingsstörda. Var fjärde utvecklingsstörd person utnyttjade även tjänster enligt handikappservicelagen. Kostnaderna för dessa tjänster uppgick till knappt 20 miljoner euro. I fråga om allmänna sociala tjänster utnyttjade utvecklingsstörda personer mest stöd för anhörigvård som omfattade ca 4 500 utvecklingsstörda klienter. Kostnaderna för stödet för anhörigvård var ca 15 miljoner euro.
Kommunernas svar tyder på ett behov av att skapa klarhet i den nuvarande lagstiftningen. Även om det råder samstämmighet om att de allmänna lagarna skall gälla i första hand tvingas man ofta i praktiken arbeta med stöd av speciallagar. Detta kan leda till att arbetsuppgifterna överlappar varandra när man tvingas arbeta enligt flera speciallagars bestämmelser, och till ojämlikhet mellan klienter i olika delar av landet.
En majoritet av kommunerna ansåg att de tjänster som utvecklingsstörda personer fått var bättre eller minst lika bra som tjänsterna för andra klientgrupper. Boendeservice och utvecklande av den tillfälliga vården är de största enskilda tjänsterna som behöver utvecklas.
Nyckelord: Familjevård, handikappomsorg, institutionsvård, omsorger om utvecklingsstörda, sociala tjänster, utvecklingsstörda, öppen service
Julkaisutiedosto Julkaisun tiivistelmä
Aila Kumpulainen. Services for people with intellectual disabilities in 2004. Helsinki, 2007. 137 pp. (Reports of the Ministry of Social Affairs and Health, Finland, 1236-2115, 2007:30) ISBN 978-952-00-2356-0 (paperback), ISBN 978-952-00-2357-7 (PDF)
It is estimated based on the study that there were about 35,000 persons with intellectual disabilities in Finland in 2004, of which 27,000 used services organised within the framework of special care for people with intellectual disabilities. Some of the persons entitled to special care services could cope with other services and some of them did not want to have special care services. The proportion of people who used special care services of the population was 0.52 % in the whole country. The proportion varied in different parts of the country from 0.32 to 0.83 per cent. The proportion of service users was largest in the group of school-age persons (0.67 %). In the entire country, 12,500 persons (47 %) using special care services lived with their families. Half of those living with their families were children or young people, and half of them were aged over 18. Housing services within special care were provided to about 7,500 persons (28 %), and 2,700 persons (10 %) were in institutional care. The adults with intellectual disabilities who lived independent lives numbered 3,300 (12 %), and about 1,000 persons were placed in family care.
The net costs of special care services for persons with intellectual disabilities incurred by municipalities amounted to about EUR 480 million in 2004. The three largest service categories were housing services EUR 185 million (40 %), institutional services EUR 161 million (34 %) and work and day activities EUR 94 million (20 %). The costs of special care amounted to EUR 17,800 per inhabitant/year on average. The costs varied by region, from EUR 11,800 in the Province of Oulu to EUR 21,800 in the Province of Southern Finland. Measured in net costs the municipalities produced themselves 32 % of the special care services and purchased 68 %. The share of the special care districts of the purchased services was 48 % and that of other service providers (companies, foundations, NGOs) 20 %. Municipal authorities have assumed a greater role as providers of housing services and work and day activities, and increased the purchase of these services from other service providers. The division of labour between the municipal authorities, special care districts and other service providers varies greatly throughout the country.
Social welfare and health care services are provided to people with intellectual disabilities under several laws. The principle observed in organising services is that the general laws have
precedence over special laws. On the other hand, the major part of the social services for persons with intellectual disabilities is organised on the basis of the Act on Special Care for Mentally Handicapped Persons. Every fourth intellectually disabled person also used services under the Services and Assistance for the Disabled Act. The costs of those services amounted to almost EUR 20 million. As regards the universal social services, people with intellectual disabilities used most the support for informal care, which covered about 4,500 clients with intellectual disabilities. The costs of informal care were about EUR 15 million.
It appears from the replies of municipal authorities that the present legislation needs to be clarified. Although there is general agreement that general laws have precedence, in practice the authorities often have to apply special laws. This may result in overlaps as they have towork based on provisions in several laws, as well as in inequality between clients in different parts of the country.
A major part of the municipalities considered the services obtained by persons with intellectual disabilities better or at least as good as the services obtained by other client groups. Housing services and temporary care are the largest single services in need of development.
Key words: Family care, non-residential services, people with intellectual disabilities, residential care, social services, special care for people with intellectual disabilities, welfare for people with disabilities