Sammanlagt 86 organisationer som representerar olika ministerier, kommuner, arbetstagarorganisationer, forsknings- och utvecklingsinstitutioner samt klientorganisationer gav sitt utlåtande avseende betänkandet av kommissionen som utrett en reform av avgiftspolitiken och avgiftssystemet inom social- och hälsovården. De flesta av de instanser som gav sitt utlåtande tyckte att betänkandet var en berömsvärd beskrivning av nuläget och att det tydligt framhävde behovet att klargöra det nuvarande avgiftssystemet.

Instanserna var nästan enhälliga om att avgiftssystemets allmänna principer fortfarande är acceptabla. Linjedragningen avseende fasta avgifter och inkomstrelaterade avgifter samt idén att avgifterna inte får utgöra något hinder för tillgång till tjänsterna ansågs vara korrekta.

Sammanslutning av alla avgiftsbestämmelser i en enda lag rönte tillslutning. Däremot fanns det skilda åsikter om principen att avgifter uppbärs endast för tjänster varom föreskrivs i lagen; serviceproducenterna var i huvuddrag emot förslaget medan klientorganisationerna understödde det.

På det allmänna planet kritiserade klientorganisationerna avgiftshöjningen. Organisationerna misstänkte att avgiftshöjningen leder till ökad ojämställdhet. Flera instanser tyckte att betänkandet betonar ökandet av kommunernas avgiftsinkomster medan mer omfattande hälsopolitiska principer lämnas i bakgrunden. Däremot ansåg de flesta kommunerna att alla reformer som ökar avgiftsinkomster är grundande.

Betänkandet föreslår att avgifterna för läkarbesök i hälsocentralerna endast bestäms enligt besök. Nästan alla kommuner understödde förslaget. Reformen ansågs tydliggöra systemet samt öka avgiftsinkomster. Organisationerna motsatte sig i allmänhet förhöjningen av hälsocentral-avgiften eftersom den skulle riktas till de sämst lottade. Även företagshälsovårdens avgiftsfrihet kritiserades eftersom den anses vara ojämlik jämfört med hälsocentralavgiften. De flesta instanserna understödde differentieringen av avgifter för undersökning och vård av munnen och tänderna.

Först och främst kommunsektorn motsatte sig den avgiftsfria sjukvården av personer under 18 år eftersom den minskar avgiftsinkomster. Däremot tyckte organisationerna att avgiftsfrihet skulle vara bra. En del av klientorganisationerna ansåg att andra grupper har mer rätt än barn till avgiftsfria tjänster.

Revideringen av barndagvårdens familjebegrepp så att det motsvarar familjens verkliga storlek när avgift bestäms fick en positiv mottagning. Både kommunerna och serviceanvändarna ansåg att det nuvarande systemet är otydligt. Instanserna räknar med att förslaget förbättrar situationen. Nästan alla kommuner understödde en förhöjning av maximitaxan för dagvårdsavgiften. Klientorganisationerna och partiernas riksdagsgrupper motsatte sig däremot en förhöjning av dagvårdsavgifter speciellt eftersom någon förhöjning av barnbidrag inte förväntas. De föreslagna avgiftsgrunderna för skiftvård och deltidsvård fick i huvuddrag en positiv mottagning. Kommunernas åsikter var däremot växlande. Majoriteten av kommunerna understödde förslaget att skiftvårdavgifter bygger på vårdtid, även om kommunerna beräknade att detta ökar administrativt arbete. De flesta kommunerna hade reserveringar för att deltidsvårdavgifter skulle baseras på vårdtid.

Både kommunerna och organisationerna understödde förslaget att avgiften för tjänster som ges i hemmet skulle bestäms på basis av vårdtid och som definieras i vård- och serviceplanen. Instanserna ansåg emellertid att det finns olika problem med vård- och serviceplanen. Man också ifrågasatte förslaget att inkludera stödtjänster i avgifterna, även om förslaget fick stöd speciellt från organisationerna. Många önskade en tydligare avgränsning av stödtjänster. Majoriteten av kommunerna motsatte sig förslaget att inkludera stödtjänster i avgifterna eftersom det skulle minska avgiftsinkomster och bl.a. försämra möjligheten att utveckla tjänsterna. Ungefär hälften av kommunerna understödde förslaget att samordna avgiftsgrunderna för boendeservice och serviceboende med tjänster som ges i hemmet. Den allmänna opinionen är att avgifterna inte får användas för att styra klienter att välja oändamålsenlig institutionsvård i stället för öppenvård. Därför tyckte vissa instanser det viktigt att ett minimum för disponibel inkomst skulle bestämmas även för tjänster som ges i hemmet och för boendeservice.

De flesta kommunerna understödde förslaget att höja avgiftsandelen för långvarig institutionsvård till 85 procent av klientens nettoinkomster eller på motsvarande sätt till 42,5 procent av makarnas sammanlagda nettoinkomster, men annars var motståndet till förslaget mycket omfattande.

Kommunerna välkomnade varmt förslaget om indexjustering av klientavgifterna, även om några kommuner tyckte att de indexbaserade förhöjningarna var alldeles för ringa. Organisationerna motsatte sig förhöjningsautomaten eftersom bidrag och förmåner inte på samma sätt bindas till index. Även de föreslagna indexen kritiserades.

Instanserna tycker att utvecklandet av inkomstbegreppet samt avgiftstaket kräver vidare utredning. De flesta instanserna ansåg det viktigt att det nuvarande läget förenklas och olika avgiftstak samordnas. Organisationerna tyckte att mellantaket inte bör avskaffas innan ett nytt och rimligt avgiftstak har skapats.

Vidare åtgärder skall genomföras i brett samarbete. Vissa instanser tyckte att reformerna borde genomföras i mindre helheter för att förverkliga de allra nödvändigaste reformerna.

Nyckelord: avgifter, avgiftsbelagda tjänster, dagvård, grunder för avgifter, hemservice, hälso- och sjukvård, utlåtanden