Isät ja isyyden tukeminen äitiys- ja lastenneuvoloissa
JulkaisutiedostoNeuvolatyössä on kiinnitetty huomiota vanhemmuuden tukemiseen jo pitkään, mutta isien osuus on kuitenkin jäänyt vähemmälle tarkastelulle. Näihin päiviin asti osa isistä on kokenut itsensä neuvolassa enemmän sivustaseuraajaksi kuin aktiiviseksi osallistujaksi. Myös osa neuvolan henkilökunnasta on pitänyt miesten kohtaamista neuvolassa haasteellisena. Sosiaali- ja terveysministeriö on linjannut isien tukemista 1990-luvun loppupuolelta muun muassa Isätoimikunnan mietinnössä, Isät neuvolassa –julkaisussa ja Lastenneuvola-oppaassa.
Koska valtakunnallista tietoa isyyden tukemisesta on vähän, tehtiin kysely, jonka tarkoituksena oli kuvata äitiys- ja lastenneuvoloissa isien tukemisessa käytettäviä toimintatapoja, terveydenhoitajien valmiuksia ja isätyön kehittämistarpeita. Aineisto kerättiin internet-pohjaisella kyselylomakkeella maan kaikista äitiys- ja lastenneuvoloista vuonna 2006. Vastaus saatiin 421 neuvolasta.
Tulosten mukaan isien tukemiseen neuvoloissa on kiinnitetty lisääntyvää huomiota. Isien käynnit äitiys- ja lastenneuvolassa ovat selvästi lisääntyneet viimeisen viiden vuoden aikana. Valtaosa terveydenhoitajista tiedosti isien tukemisen merkityksen, koki isien tukemisen luontevaksi osaksi omaa työtään ja arvioi onnistuneensa isien tukemisessa tyydyttävästi. Tavallisin tapa tavoittaa isät oli antaa suullista tietoa äidin kautta. Reilu kolmannes terveydenhoitajista järjesti isien tavoittamisen kannalta tärkeitä iltavastaanottoja. Suuri osa terveydenhoitajista teki kotikäynnin synnytyksen jälkeen ja varmisti, että isä olisi tällöin kotona. Yleisimmin isät osallistuivat perhevalmennukseen. Omien isäryhmien järjestäminen oli harvinaista. Isien tukemisen sisällöt olivat monipuolisia. Keskeisiä aiheita olivat vanhemmuus, isän suhde lapseen ja isän roolin tukeminen. Terveyskeskuksen johto ei tukenut riittävästi isätoimintaa, vaikka tätä pidettiin edellytyksenä isien tukemisen kehittämiselle. Suunnitelmia isien tukemiseksi oli tehty joka viidennessä terveyskeskuksessa.
Suurin osa terveydenhoitajista koki valmiutensa isien tukemiseen täysin tai melko riittäviksi, mutta silti kaksi kolmesta terveydenhoitajasta toivoi lisää koulutusta ja aineistoja. Neuvolatoiminta on viiden vuoden aikana kehittynyt myönteiseen suuntaan myös isän näkökulmasta. Huolestuttavaa on, että neuvoloiden välillä näyttäisi olevan huomattaviakin eroja isien tukemisessa. Tämä merkitsee epätasa-arvoa erityisesti isien mutta myös perheiden näkökulmasta.
Isien lisääntyneet käynnit lapsen kanssa neuvolassa osoittavat miesten sitoutumista entistä enemmän lapseen ja vanhemmuuteen. Isien mukaantulo tuo myös haasteita kohdata isät miehinä ja erillisinä vanhempina. Isien entistä parempi mukaan saaminen edellyttää joustavien neuvolapalvelujen lisäksi perhe- ja työelämän kehittämistä lapsiperheiden näkökulmasta. Neuvolan osalta on kehitettävä isiä mukaan ottavia työtapoja, henkilökunnan kouluttamista sekä neuvolaympäristöä ja –kulttuuria miesten malliin. Yhteistyön tekeminen kunnan muiden tahojen ja järjestöjen kanssa tuo mukaan lisää työntekijöitä ja tarvittavaa asiantuntemusta. Perhekeskeisyys on määriteltävä uudelleen niin, että se sisältää myös isät. Monet miehet, etenkin ensimmäistä lasta odottavissa perheissä, tarvitsevat lisärohkaisua ja neuvolan kynnyksen madaltamista, esimerkiksi oman erillisen kutsun tai muun yhteydenoton avulla.
Isien tukeminen edellyttää terveyskeskuksen johdon sitoutumista ja aktiivista toimintaa riittävien edellytysten luomiseksi tälle lasten ja perheiden näkökulmasta välttämättömälle työlle. Neuvolatyön kehittämis- ja tutkimuskeskus valmistelee isien tukemista käsittelevän täydennyskoulutusmoduulin ja seminaarisarjan, kokoaa isiä käsittelevää aineistoa kotisivuilleen ja kehittää isien osuutta perhevalmennuksessa.
Neuvolaan tarvitaan sukupuolisensitiivistä toimintatapaa, joka ottaa huomioon niin isät ja äidit kuin pojat ja tytöt. Tällainen toimintatapa edistää molempien sukupuolten tasa-arvoa ja jaetun vanhemmuuden toteutumista ja tätä kautta edistää lapsen ja koko perheen hyvinvointia Isien huomioonottaminen miehinä ja isinä on eräs neuvolatyön sisällöllisiä lähivuosien haasteita.
Isien ja isyyden tukeminen äitiys- ja lastenneuvoloissa.
Helsinki 2008. 78 s.
(Sosiaali- ja terveysministeriön selvityksiä 2008:24
ISSN 1236-2115
ISBN 978-952-00-2618-9 (nid.), ISBN 978-952-00-2619-6
(PDF)
| URN | http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-00-2619-6 |
Julkaisutiedosto Julkaisun tiivistelmä
Medan man inom rådgivningsarbetet sedan länge har fäst uppmärksamhet vid stöd till föräldraskap har fädernas roll ändå fått mindre uppmärksamhet. En del av papporna känner sig fortfarande mera som en åskådare än som en aktiv deltagare vid rådgivningsbyrån. Även en del av rådgivningspersonalen har upplevt det utmanande att bemöta män. Social- och hälsovårdsministeriet har linjerat upp stöd till fäder sedan slutet av 1990-talet bland annat i Pappakommissionens betänkande, en publikation om pappor vid rådgivningsbyråerna och Barnrådgivningsguiden.
Eftersom det finns endast lite riksomfattande information om stöd till faderskap utarbetades det en enkät som strävade efter att beskriva de verksamhetssätt som används vid rådgivningsbyråerna för mödra- och barnavård för att stöda pappor, de färdigheter som hälsovårdarna har och de utvecklingsbehov som gäller arbetet med pappor. Materialet samlades år 2006 med ett webbaserat frågeformulär riktade mot alla rådgivningsbyråer för mödra- och barnavård i landet. 421 rådgivningsbyråer svarade på enkäten.
Resultaten visar att rådgivningsbyråerna har fäst större avseende vid stöd till fäder. Pappornas besök vid rådgivningsbyråerna för mödra- och barnavård har tydligt ökat under de senaste fem åren. Flertalet av hälsovårdarna var medvetna om betydelsen av att stöda pappor. De också upplevde stödet till pappor som en naturlig del av sitt eget arbete och tyckte att de har lyckats på ett tillfredsställande sätt i stödet till pappor. Det vanligaste sättet att nå pappor är muntlig information. En dryg tredjedel av hälsovårdarna ordnade kvällsmottagningar som är viktiga för att nå fäder. Största delen av hälsovårdarna gjorde hembesök efter förlossningen och beaktade att fadern då skulle vara hemma. Som vanligast deltog fäder i familjeförberedelser. Att ordna egna grupper för pappor var sällsynt. Innehållen i stödet till pappor var mångsidiga. Föräldraskap, faderns relation till barn och stöd till faderns roll var centrala frågor. Ledningen i hälsocentralen gav inte tillräckligt stöd till pappaverksamheten även om detta ansågs vara förutsättningen för att stöd till pappor kunde utvecklas. Var femte hälsocentral hade utarbetat planer för stöd till pappor.
Den största delen av hälsovårdarna upplevde att de har fullständiga eller ganska tillräckliga färdigheter att stöda pappor, men ändå önskade två tredjedelar av hälsovårdarna mer utbildning och material. Rådgivningsverksamheten har under de senaste fem åren utvecklat i en positiv inriktning även från pappornas synvinkel. Oroväckande är att det verkar vara märkbara skillnader mellan rådgivningsbyråerna när det gäller stöd till pappor. Detta medför ojämlikhet speciellt från pappornas men även familjernas perspektiv.
Att fäder allt oftare tar barnet till rådgivningsbyrån visar att män förbinder sig mer och mer till barnet och föräldraskapet. Att fäder deltar mer medför också utmaningar när det gäller att bemöta fäder som män och som enskilda föräldrar. Att öka pappornas deltagande förutsätter inte bara flexibla rådgivningstjänster men också utvecklande av familje- och arbetsliv utifrån barnfamiljernas synvinkel. Rådgivningsbyråerna skall utveckla arbetsmetoder som iakttar fäder, personalutbildning samt miljön och kulturen vid rådgivningsbyråerna från männens synvinkel. Samarbete med övriga kommunala instanser samt organisationer medför flera arbetstagare och nödvändig expertis. Familjecentrering skall definieras på nytt så att den beaktar även fäderna. Många män, speciellt de som väntar sitt första barn, behöver extra uppmuntran och lägre tröskel till rådgivningsbyrån genom till exempel en personlig inbjudan eller annan form av kontakt.
Nyckelord : barnrådgivning, faderskap, far, hälsovårdare, mödrarådgivning, stödandet av faderskap
Julkaisutiedosto Julkaisun tiivistelmä
Support for fathers and fatherhood at maternity and child
health clinics . Helsinki 2008. 78 pp. (Reports of the
Ministry of Social Affairs and Health, Finland, ISSN 1236-2115;
2008:24)
ISBN 978-952-00-2618-9 (pb), ISBN 978-952-00-2619-6
(PDF)
Maternity and child health clinics have already for a long time paid attention to supporting parenthood. However, the role of men has gained less attention. So far some fathers have felt themselves more as outsiders at the maternity and child welfare clinics than as active participators. Even a part of the personnel have experienced it challenging to encounter fathers. In the early 1990s, the Ministry of Social Affairs and Health has discussed support for fathers in, inter alia, the Report of the Committee on Fatherhood, a handbook on the father’s role at the maternity and child welfare clinic as well as a guidebook on child health clinics.
As there is only little information on a national scale regarding support for fathers, a survey was conducted with the aim of describing the practices at maternity and child health clinics, the abilities of the nurses to support fathers as well as the development needs of the work with fathers. The material was compiled in 2006 with the help of a web-based questionnaire directed at all the maternity and child health clinics in Finland. A total of 421 clinics responded.
The results show that increasing attention has been paid to the support for fathers at the clinics. Fathers’ visits at the maternity and child health clinics have clearly increased during the last five years. A majority of the nurses were aware of the significance of supporting fathers, they felt that support for fathers is a natural part of their work, and they assessed that they had succeeded in supporting fathers satisfactorily. The most common way to reach fathers was to provide information orally. More than a third of the nurses had evening reception, which is important for reaching fathers. Most of the nurses paid a home visit after the childbirth and made sure that the father was at home during the visit. Most fathers participated in prenatal training. Organisation of groups for fathers only was rare. The contents of the work to support fathers were diverse. Key issues included parenthood, the father’s relationship with the child and support for the role of the father. Health centre management did not give adequate support for fathers’ activities, although this was considered a prerequisite for developing the support for fathers. Every fifth health centre had made plans regarding support for fathers.
The majority of the nurses felt that their abilities to support fathers were completely or nearly adequate. Nevertheless, two thirds of the nurses hoped for more training and more material. During five years, the maternal and child health clinics have developed in a positive direction from the father’s viewpoint. It is of concern, however, that there seems to be notable differences between the clinics with regard to support for fathers. This constitutes inequality especially from the fathers’ but also from the families’ point of view.
The increasing number of fathers who take their child to the child health clinic shows that men are increasingly committed to the child and parenthood. The participation of fathers also poses challenges for the staff with regard to meeting the fathers as men and parents distinct from the mothers. Increasing the participation of men requires not only more flexible maternity and child health services but also the development of work and family life from the viewpoint of families with children. The maternity and child health clinics should develop father-inclusive approaches, training for the staff as well as more male-friendly environment and culture at the clinics. Cooperation with other municipal bodies as well as organisations brings about more staff and better expertise. Focus on families must be redefined to include also fathers. Many men, especially those expecting their first child, need extra encouragement and a lower threshold for visiting the clinics for example with the help of a personal invitation or other form of getting in touch with the father.
Support for fathers requires commitment and active work from the health centre management to create conditions for this work necessary for the child and the family. The Development and Research Centre for Maternity and Child Health Care is preparing a continuing education module and a series of seminars discussing support for fathers. It is also compiling material on fathers to its webpage as well as developing the role of fathers in prenatal training.
The clinics must adopt a more gender sensitive approach that takes into consideration both fathers and mothers as well as boys and girls. Such an approach enhances the equality of both sexes as well as the realisation of shared parenthood, and thus even the wellbeing of the child and the entire family. Considering fathers as both men and fathers is one of the contentual challenges facing the maternity and child welfare clinics in the near future.
Keywords : child health clinic, father, fatherhood, maternity clinic, public health nurse, support for fatherhood