Palvelusetelin käyttöalan laajentaminen
Julkaisutiedosto
Sosiaali- ja terveysministeriö asetti 11.6.2007 työryhmän
selvittämään mahdollisuuksia laajentaa kunnallisen palvelusetelin
käyttöalaa kaikkiin sellaisiin sosiaali- ja terveyspalveluihin,
joihin se hyvin soveltuu. Tavoitteena oli lisätä asiakkaan valinnan
vapautta, monipuolistaa palvelurakennetta sekä edistää kuntien
sosiaali- ja terveystoimen, elinkeinotoimen ja yksityisten
palveluntuottajien yhteistyötä. Työryhmän tehtävänä oli valmistella
ehdotukset tarvittaviksi lainsäädäntömuutoksiksi siten, että
lainsäädännön muutokset voisivat tulla voimaan vuoden 2009
aikana.
Työryhmä toteaa, että sosiaali- ja terveydenhuollon lainsäädäntö jo nyt mahdollistaa palvelusetelin käytön hyvin laajalti. Lainsäädäntö ei kuitenkaan erityisesti kannusta kuntia harkitsemaan palvelusetelin käyttöönottoa ja palveluseteli yhtenä palvelujen järjestämistapana on jäänyt vieraaksi lukuun ottamatta kotona annettavia palveluja, joista on yksityiskohtaisesti erikseen säädetty. Sen vuoksi työryhmä ehdottaa, että palvelusetelistä säädettäisiin erikseen omassa laissa. Koska kotipalvelua ja kotisairaanhoitoa koskevat säännökset muodostavat ehjän ja toimivan kokonaisuuden, ehdotetaan ne jätettäväksi sosiaalihuoltolakiin ja kansanterveyslakiin sellaisenaan.
Työryhmä ehdottaa, että kunta päättäisi palvelusetelin käyttöönotosta ja hyväksyy palveluntuottajat joko kilpailuttamalla tai hyväksymällä kaikki asetetut vaatimukset täyttävät palveluntuottajat. Palvelusetelin arvo tulisi määritellä siten, että se olisi asiakkaan kannalta kohtuullinen. Kohtuullisuutta arvioitaessa olisi otettava huomioon ne kustannukset, jotka aiheutuvat vastaavan palvelun tuottamisesta kunnan omana toimintana sekä asiakkaan maksettavaksi jäävä omavastuuosuus. Palveluseteli voisi olla myös tulosidonnainen.
Sosiaali- ja terveydenhuollon palvelusetelilaki mahdollistaisi palvelusetelin käytön paikallisten tarpeiden ja olosuhteiden mukaisesti kaikissa niissä sosiaali- ja terveyspalveluissa, joihin se luontevasti sopii. Palveluseteli on erityisen käyttökelpoinen sellaisissa palveluissa, jotka ovat tuotteistettuja ja joiden hinnoista ja laadusta on sekä kunnilla että asiakkailla riittävästi tietoa.
Palveluseteli sopii sellaisiin palveluihin, joissa asiakas voi toimia kuluttajan tavoin. Näin ollen käytännössä palveluseteli ei sovellu kiireellisiin hoitoihin, ei myöskään sellaisiin palveluihin, joissa asiakas ei voi aidosti valita palveluja ja palveluntuottajaa. Tällainen palvelu on esimerkiksi tahdosta riippumaton hoito.
Työryhmä ehdottaa, että palvelusetelin käyttöä kunnissa edistettäisiin TEM:n, STM:n, Suomen Kuntaliiton sekä palveluntuottajia edustavien tahojen yhteisessä kehittämishankkeessa. Hankkeen puitteissa tulisi esimerkiksi suunnitella valtakunnallisesti tai alueellisesti kattava palveluntuottajien rekisteri.
Palvelusetelin käyttöalan laajentaminen.
Palvelusetelityöryhmän muistio. Helsinki 2008. 49 s.
Sosiaali- ja terveysministeriön selvityksiä 2008:32
ISSN 1236-2115
ISBN 978-952-00-2644-8 (nid.), 978-952-00-2645-5 (PDF)
| URN | http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-00-2645-5 |
Julkaisutiedosto Julkaisun tiivistelmä
Referat
Social- och hälsovårdsministeriet tillsatte 11.6.2007 en arbetsgrupp för att utreda möjligheten att utvidga användningsområdet för den kommunala servicesedeln till alla sådana social- och hälsovårdstjänster som den lämpar sig för. Målet var att öka klientens valfrihet, göra servicestrukturen mångsidigare och främja samarbetet mellan social- och hälsovården, näringslivet och de privata serviceproducenterna. Arbetsgruppens uppgift var att bereda förslag till nödvändiga lagändringar för att lagändringarna ska kunna träda i kraft under år 2009.
Arbetsgruppen konstaterar att lagstiftningen inom social- och hälsovården redan nu gör det möjligt att använda servicesedeln i vid omfattning. Lagstiftningen sporrar inte särskilt kommunerna för att de ska överväga att ta i bruk servicesedeln. Sedeln som ett sätt att ordna tjänster har förblivit främmande med undantag för tjänster som erbjuds hemma, om vilka det bestäms detaljerat separat. Därför föreslår arbetsgruppen att man bestämer om servicesedeln separat genom en egen lag. Eftersom bestämmelserna om hemtjänst och hemsjukvård utformar en sammanhängande och fungerande helhet, föreslår gruppen att dessa lämnas obeaktade som de är i socialvårdslagen och folkhälsolagen.
Arbetsgruppen föreslår att kommunen ska besluta om att ta i bruk servicesedeln och godkänner serviceproducenterna antingen genom konkurrensutsättning eller godkännande av alla serviceproducenter som uppfyller de krav som uppställs. Värdet på servicesedeln ska fastställas så att det blir skäligt ur klientens synvinkel. Vid bedömning av vad som är skäligt ska man även beakta de kostnader som vållas av att kommunen producerar en motsvarande tjänst inom den egna verksamheten samt den självrisk som klienten får betala. En servicesedel kunde även vara inkomstrelaterad.
En lag om servicesedlar inom hälso- och sjukvården skulle även göra det möjligt att använda en servicesedel i enlighet med lokala behov och förhållanden i alla de social- och hälsovårdstjänster som sedeln naturligt lämpar sig för. Servicesedeln är särskilt användbar för sådana tjänster som är produktifierade och om vilkas priser och kvalitet både kommunerna och klienterna har tillräcklig information om.
En servicesedel lämpar sig för tjänster i fråga om vilka klienten kan agera som en konsument. Därmed lämpar sig servicesedeln inte i fall av brådskande vård, inte heller för sådana tjänster där klienten uppriktigt inte kan välja tjänster och serviceproducent. Ett exempel på en sådan tjänst är vård oberoende av patientens vilja.
Arbetsgruppen föreslår att man ska främja användningen av servicesedlar i kommunerna i det gemensamma utvecklingsprojektet mellan arbets- och näringslivsministeriet (ANM), social- och hälsovårdsministeriet (SHM) och Finlands Kommunförbund samt aktörerna som företräder serviceproducenter. Inom ramen för projektet borde man till exempel planera ett register över serviceproducenter som är täckande på riksnivå eller lokal nivå.
Nyckelord: användning, klienter, hälso- och sjukvårdstjänster, hälso- och sjukvårdspolitik, servicesedlar, socialservice
Julkaisutiedosto Julkaisun tiivistelmä
On 11 June 2007 the Ministry of Social Affairs and Health appointed a working group to examine the possibilities to extend the use of the municipal service voucher to such social and health services to which it lends itself well. The aim was to increase the client’s freedom of choice, diversify the service structure, and promote cooperation between municipal social, health, and business administrations and private service providers. The working group was assigned to prepare proposals for necessary legislative amendments that should take effect during 2009.
The working group states that the current legislation on social welfare and health care already enables a very extensive use of the service voucher. The legislation does not, however, particularly encourage municipalities to consider introducing the service voucher and the service voucher is still rather unknown as a way of organising services, with the exception of services provided at home which are specifically regulated. Accordingly the working group proposes that there should be a separate act on the service voucher. As the provisions on home-help service and home nursing form a sound and functioning entity, it is proposed that they remain in the Social Welfare Act and the Primary Health Care Act as such.
The working group proposes that the municipality decides on the introduction of the service voucher and approves the service providers either by competitive procurement or by approving all the qualified service providers. The service voucher should be reasonably priced from the client’s viewpoint. The assessment whether a price is reasonable should consider the costs incurred if a similar service was provided by the municipality itself as well as the deductible paid by the client. The service voucher could be earnings-related.
An act on the service voucher in social welfare and health care would make it possible to use the service voucher in accordance with local needs and circumstances within all the social and health services for which the service voucher is naturally appropriate. The service voucher is particularly handy in case of services that have been productised and where the municipalities and clients have sufficient information about the prices and quality of the services.
The service voucher is suitable for services where the client can act in the manner of a consumer. In effect, the service voucher is not suitable for emergency care or services where the client has no real possibility to choose the service and the service provider. Such services include for example involuntary care.
The working group proposes that the introduction of the service voucher in municipalities would be promoted through a joint development project of the Ministry of Employment and the Economy, the Ministry of Social Affairs and Health, the Association of Finnish Local and Regional Authorities, and the representatives of services providers. For example a national or regional register of service providers should be designed within the project.
Key words: clients, health policy, health services, service voucher, social services, use