"Helmikuussa hyväksytty potilaiden liikkuvuusdirektiivi selventää EU-kansalaisten oikeutta hakeutua hoitoon toiseen EU-maahan. Direktiivissä lähdetään siitä, että potilaalla on oikeus saada hoitoa toisessa EU-jäsenmaassa samoin perustein kuin hän saisi vastaavaa hoitoa kotimaassaan", tiivistää hallitussihteeri Kirsi Ruuhonen.

Suurin osa EU-kansalaisista käyttää vakituisen asuinmaansa hoitopalveluja. Jokunen vuosi sitten tehdyn tutkimuksen mukaan rajojen yli ulottuvien terveyspalvelujen kysyntä on vain noin prosentin luokkaa julkisista terveydenhuoltomenoista.

Tähän saakka omaehtoisesti toiseen EU-maahan hoitoon hakeutuneet henkilöt ovat yleensä maksaneet sen kustannukset itse. Jotkut heistä ovat sitten hakeneet korvauksia oikeusteitse ja myös saaneet niitä. Uuden direktiivin mukaan kaikille potilaille on korvattava toisessa EU-maassa saatu hoito, jos se korvattaisiin myös kotimaassa.

"Oikeustapauksiin perustunut käytäntö haluttiin saada direktiivillä lainsäädännön piiriin", Ruuhonen toteaa.

Päävastuu kotimaalla

Ruuhosen mukaan päävastuu terveyspalvelujen järjestämisestä säilyy edelleen potilaan kotimaalla. Liikkuvuusdirektiivi tarjoaa kuitenkin uusia mahdollisuuksia.

"Varmaan tavallisin syy ulkomaille hakeutumiseen on julkisen terveydenhuollon pitkä jonotusaika," Ruuhonen arvelee.

Pääsääntöisesti vakituinen asuinmaa maksaa potilaalle hoidosta sen verran kuin se olisi maksanut kotimaassa. Korvauksen saanti edellyttää, että hoito ylipäätään kuuluu julkisen terveydenhuollon piiriin. Omaksi iloksi hankittu kauneusleikkaus tai vaihtoehtohoidot maksetaan siis jatkossakin omasta pussista.  

Direktiiviin on sisällytetty ehtoja, joilla halutaan estää hallitsematonta kustannusten kasvua.

"Potilas joutuu hakemaan ennakkolupaa, jos hoito vaatii yöpymistä sairaalassa tai kalliita erityistoimia. Lupa voidaan evätä, jos hoidosta arvioidaan olevan haittaa tai jos potilaan kotimaa sitoutuu antamaan tarvittavan hoidon lääketieteellisesti katsoen kohtuullisessa ajassa", Ruuhonen luettelee ehtoja.

Asiakasmaksu vai Kela-korvaus?

Suomessa julkisista terveyspalveluista maksetaan kohtuullisen pieni asiakasmaksu ja yksityisistä terveyspalveluista enemmän, vaikka niistä saakin Kela-korvauksen. Muissa maissa samaa jakoa julkisen ja yksityisen välillä ei usein voi tehdä.

"Meidän pitää nyt ratkaista, saako ulkomaille matkustava potilas hoidon asiakasmaksun vai Kela-korvattavan hoidon hinnalla", Ruuhonen sanoo. EU-tuomioistuimen linjan mukaista olisi valita asiakkaalle edullisempi asiakasmaksuhinta. Se johtaisi meillä nurinkuriseen tilanteeseen, jossa potilas saisi hoidon ulkomailta halvemmalla kuin yksityiseltä kotimaiselta palvelutarjoajalta.

"Mielenkiintoinen vyyhti. STM:ssä ollaan perustamassa ohjausryhmää pohtimaan, miten järjestelmästä saataisiin järkevä ja oikeudenmukainen unohtamatta EU-velvoitteita."

Reseptejä ja neuvontaa

Potilaiden liikkuvuusdirektiivin piiriin kuuluu myös yhdessä EU-maassa annetun reseptin tunnustaminen muissa jäsenmaissa. Väärinkäytösten ehkäisemiseksi apteekit voivat arvioida reseptien luotettavuutta tapauskohtaisesti.

Kaikkiin EU-maihin tullaan myös perustamaan neuvontapisteet, joista saa tietoa kyseisen maan sairaanhoidon palveluista. Muita maita koskevat kyselyt ohjataan niiden kansallisiin neuvontapisteisiin.

Direktiivin edellyttämän uuden lainsäädännön valmistelua ollaan käynnistämässä ja tarvittavien säännösten on tarkoitus valmistua vuoden 2013 loppuun mennessä.

Toimittaja Paula Mannonen

Muualla palvelussamme

Selkeämmät säännöt potilaan oikeudesta saada hoitoa ulkomailla (Tiedote 3.2.2011) 

 

The rights of patients of EU member states to receive treatment elsewhere in the Union have received greater clarity under the new EU Directive on Cross-Border Health Care, enabling citizens to enjoy equal treatment with the citizens of the EU country in which they are treated. The new directive also benefits patients in a number of other ways.

"The Directive, which was adopted in February, clarifies the rights of EU citizens to seek treatment in another EU country. The starting point for the Directive on Cross-Border Health Care is that patients are entitled to receive treatment in another EU member state on the same basis that they would receive comparable treatment in their own country," says Kirsi Ruuhonen, Senior Officer, Legal Affairs, at the MSAH

The vast majority of EU citizens receive health care in their own country, but in some cases they may find that better or more suitable or convenient treatment can be found in another EU country. This may concern situations, for example, where there is a need for types of highly specialised care that is not readily available at home, or when people living in border regions find that the nearest appropriate health care facility is in a neighbouring country.

"The most usual reason for seeking treatment abroad is due to the long waiting periods for public health care," says Ruuhonen.

A study conducted a few years ago found, however, that the demand for cross-border health care accounts for only about 1% of public health expenditure. This 1% estimate includes cross-border health care that had not been pre-planned, such as emergency treatment, which means that planned care accounted for less than 1% of expenditure.

Until now the rules for being granted health care in another country and for the reimbursement of costs have not always been clear. This was one reason why the EU Commission developed the Directive on the possibilities of seeking cross-border health care and what it entails. The Directive provides clarity on responsibility for the quality and safety of health care when it is sought in another EU country. It also strengthens cooperation between member states on cross-border health care requirements.

Reimbursement guarantees

Prior to the Directive, patients seeking treatment abroad would generally pay the related costs themselves. Some of them have then applied for reimbursements through the courts and have been granted them. Under the new Directive, patients will pay upfront for the treatment they receive in another EU country and must later be reimbursed for that payment, as long as it concerns treatment that would also be reimbursed in their own country.

"There was a desire with the Directive to include practice based on legal cases into the legislative sphere," says Ruuhonen.

The Directive will not affect existing regulations, such as when EU citizens need health care when in another EU country temporarily or when they seek prior authorisation for planned care. The Directive retains the prior authorisation stipulation for hospital care. The Directive, however, offers greater definition concerning patients' rights.

For example, concerning hospital care, patients will be able to choose their health care provider. For non-hospital care patients will be able to obtain treatment abroad without prior authorisation, and then will be able to claim reimbursement when they return home.

The Directive also contains certain conditions aims at keeping costs in check. 

"Patients will have to seek prior authorisation when treatment entails hospital stays or expensive special procedures. Authorisation may be refused if the treatment sought is judged to be detrimental or if the patients' home country pledges to provide treatment within a reasonable timeframe, medically speaking," Ruuhonen explains.

Own country responsibility

Ruuhonen says that the primary responsibility for arranging health care remains with patients' own countries. The cross-border health care Directive offers new opportunities for receiving treatment. The Directive also covers measures designed to ensure that there is continuity of care when a citizen who receives treatment abroad returns home.

This also applies to prescriptions. Those issued in one EU country will be recognised in others. This helps with continuity of treatment. The new Directive will provide pharmacists with ways to prevent the abuse of prescriptions, for example by identifying the doctors and patients recorded on prescriptions.

The condition for receiving reimbursement is that the treatment is the kind that one would receive from public health services in one's own country. People seeking cosmetic surgery or alternative treatments will have to pay for it themselves.

Client fee or KELA reimbursement?

Public health care in Finland carries a small client fee, while fees for private treatment are more, even though the latter can be reimbursed by KELA, the Social Insurance Institution of Finland. In other countries it is not possible to make the same kind of division between public and private health services.

"We now have to decide whether the patient who seeks treatment abroad can receive treatment at the client fee or at the cost of the treatment reimbursed by KELA," says Ruuhonen. The position of the European Court of Justice would possibly be that for the patient the cheaper client fee would be opted for. This would lead to the paradoxical situation where patients would be able to receive treatment abroad that is cheaper than from a domestic private service provider.

"It's an interesting tangle," says Ruuhonen. The MSAH is currently setting up a steering group to consider how the system can be made sensible and fair without bypassing EU obligations.

The new Directive envisages the creation of contact points in member states, which will provide information in patients' rights to treatment both in the country in question and in other EU states. The aim is to allow patients to make informed decisions on the possibilities for and conditions that apply to cross-border health care.

The implementation of the Directive requires that new national legislation is prepared. This is now underway and the necessary regulations are expected to be ready by the end of 2013.

Paula Mannonen and Mark Waller

Related links

EU Directive on the application of patients' rights in cross-border healthcare (Official Journal of the European Union)

Q&A: Patients' Rights in Cross-Border Healthcare (Europa) 

"Patientrörlighetsdirektivet som antogs i februari förtydligar EU-medborgarnas rätt att söka vård i ett annat EU-land. Patientrörlighetsdirektivet utgår från att patienten har rätt till vård i ett annat EU-land på samma grunder som till motsvarande vård i hemlandet", sammanfattar regeringssekreterare Kirsi Ruuhonen.

De flesta EU-medborgarna använder vårdtjänsterna i sitt permanenta bosättningsland. Enligt en undersökning som gjordes för några år sedan är efterfrågan på gränsöverskridande hälso- och sjukvårdstjänster endast cirka en procent av de offentliga hälso- och sjukvårdskostnaderna.

Hittills har personer som sökt vård på egen hand i ett annat EU-land i regel betalat vårdkostnaderna själva. Vissa av dem har därefter ansökt om ersättning på rättslig väg och även fått ersättning. Enligt det nya direktivet ska alla patienter som fått vård i ett annat land få ersättning, om vården även ersätts i hemlandet.

"Det fanns en önskan om att den praxis som baserade sig på rättsfall genom ett direktiv ska omfattas av lagstiftning", säger Ruuhonen.

Hemlandet har huvudansvaret

Det är patientens hemland som har huvudansvaret för att ordna hälso- och sjukvårdstjänsterna också i fortsättningen enligt Ruuhonen. Patientrörlighetsdirektivet erbjuder dock nya möjligheter.

"Säkerligen är de långa köerna inom den offentliga hälso- och sjukvården det vanligaste skälet till att man söker vård utomlands", tror Ruuhonen.

I regel betalar det permanenta bosättningslandet patienten lika mycket för vård som hans eller hennes vård skulle ha kostat i hemlandet. Förutsättningen för att få ersättning är att vården överhuvudtaget omfattas av den offentliga hälso- och sjukvården. En skönhetsoperation som gjorts för ens eget nöjes skull eller alternativa behandlingsformer betalas alltså även i fortsättningen ur egen ficka.  

I direktivet har införts villkor med vilka man vill förhindra en okontrollerad ökning av kostnaderna.

"Patienten måste ansöka om förhandstillstånd, om vården kräver övernattning på sjukhus eller dyra vårdåtgärder. Tillstånd kan nekas om man gör bedömningen att den är skadlig eller att patientens hemland förbinder sig att ge nödvändig vård inom en i medicinskt avseende skälig tid", säger Ruuhonen.

Klientavgift eller FPA-ersättning?

I Finland betalar man en skälig, liten klientavgift för offentliga hälso- och sjukvårdstjänster och mer för privata hälso- och sjukvårdstjänster, även om man får FPA-ersättning för dem. I andra länder kan samma indelning mellan det offentliga och det privata ofta inte göras.

"Vi måste nu besluta om en patient som reser utomlands ska få vård till priset av klientavgiften eller av vård som berättigar till FPA-ersättning", säger Ruuhonen. Det är i enlighet med EU-domstolens linje att välja det för klienten förmånligare priset motsvarande klientavgiften. Hos oss leder det till den bakvända situationen att patienten får vård billigare utomlands är hos en inhemsk tillhandahållare av tjänster.

"En intressant härva. Social- och hälsovårdsministeriet håller på att inrätta en styrgrupp för att fundera över hur man ska kunna få ett klokt och rättvist system utan att glömma EU-förpliktelserna."

Recept och rådgivning

Patientrörlighetsdirektivet omfattar även erkännande i övriga medlemsländer av recept som skrivits ut i ett annat EU-land. För att förhindra missbruk kan apoteken bedöma receptens riktighet från fall till fall.

Rådgivningar där man får information om sjukvårdstjänster i det ifrågavarande landet kommer också att inrättas i samtliga EU-länder. Förfrågningar om andra länder hänvisas till deras nationella respektive rådgivningar.

Beredningen av den nya lagstiftning som direktivet förutsätter håller på att inledas och avsikten är att de nödvändiga bestämmelserna ska bli färdiga före utgången av år 2013.

Redaktör: Paula Mannonen

På vår webbplats

Selkeämmät säännöt potilaan oikeudesta saada hoitoa ulkomailla (Pressmeddelande 3.2.2011)